♥

vet inte vad jag ska skriva längre, det har gått mer än ett år nu sen olyckan och jag var tvungen att göra det jag mår bäst av och det jonas hade velat att jag skulle gjort så nu bor jag i stockholm och har redan fått jobb, är så glad för det. man märker hur mycket ett jobb betyder när man inte jobbat på så länge och hur mycket det gör för mig, jag tänker inte bara hela tiden utan jag gör något där tankarna får vila och jag får jobba, skön känsla. samtidigt vet jag att det finns folk som tycker jag gör fel, att jag skulle suttit hos honom varje dag nu och bara mått dåligt men jag vet vad jonas hade velat och det betyder allt, han är stolt över mig att jag är så stark, jag var tvungen att lämna jönköping för att kunna leva och för att må bra, vi båda kan inte ligga i koma, det är den sjuka sanningen. jag kommer aldrig lämna jonas, han är med i mitt hjärta varje dag och jag lever för han och ingen kan säga att det är fel, ingen jävla människa kan säga att jag gör fel. om han hade kunnat bli bättre om jag satt där hade jag suttit där varenda liten sekund på dygnet men nu är det inte så, det kommer inte bli bättre så istället för att trycka ner mig själv med tankar, skuldkänslor och dåligt samvete lever jag nu som jonas hade velat att jag ska, bara tanken att han tycker det jag gör är rätt får mig att kunna gå vidare lite och inte förstöra mig själv.

jag ska försöka ha bloggen nu som innan, där jag skriver om mitt liv och allt jag gör. livet är inte som innan men ingenting kan trycka ner mig längre, jag får ha kul, jag får skratta och jag får leva utan att någon ska tycka jag sviker jonas, dom människorna måste vakna upp och förstå min situation, jag har ett helt liv kvar att leva och det går inte att kasta bort en dag längre, jag tar vara på varenda liten dag nu och jag vet att någongång senare i livet kommer jag bli lycklig igen, den glada människa jonas gjort mig under våra 4 år får inte försvinna. han har lärt mig så mycket och gjort mig till den jag är idag, du är i min själ hjärtat och varje dag lever jag för dig.

om jag inte hade haft den familj jag har, alla fina vänner och gulliga bekanta så hade jag inte orkat vara så stark som jag är nu. om jag inte hade haft saker att se fram emot, resor jag ska göra och allt roligt jag gör så hade jag inte klarat av någonting heller, det ger mig så mycket styrka! min kropp är stark men ingen förstår hur mycket jag håller huvudet högt även om jag inte mår bra, jag måste sluta mitt jobb för att jag får panik där, orkar inte träffa människor som vet allting och tycker synd om mig, på jobbet vill jag kunna vara mig själv men det kan jag inte, jag vill kunna vakna upp en morgon och få må dåligt och bara vara hemma, inte hålla allt inom mig för då vet jag att det kommer bli sämre sen, jag vill inte jobba helger då jag vill kunna åka runt och träffa vänner, få vara med min familj och hämta kraft. pengar är inte allt, känslan av att bita sig i läppen och dölja gråten eller att försöka prata med kunderna om saker så dom inte ska se att jag skakar, huvudvärken som finns där från morgon till kväll klarar jag inte av längre, jag har förlorat min älskling, vår lägenhet och snart våra katter! har förlorat mitt liv, men vet att jag kommer bli starkare när jag börjar plugga, träffa annat folk som inte vet någonting om mig och som kommer lära känna den nya jag, jag kommer klara det här! jag får plugga något jag tycker om och som jag vill jobba med i framtiden, det är så mycket värt och det viktigaste för mig är att jag vet hur mycket jonas hade förstått, han skulle säga hur bra allt jag gör är och han skulle varit stolt! jag har inte gett upp än, någonstans inom mig tror jag att han ska vakna upp och säga hej älskling även fast jag vet att så kommer det aldrig bli så finns hoppet där långt inne men bara att se han som han är nu finns inte, det går inte att förklara och månaderna bara går, men det jag alltid har med mig varje dag är hans röst i bakhuvudet som säger till mig att jag är bäst och att han är så stolt över att jag klarar det här och har det så "bra" som jag har det, det är det enda han skulle vilja säga till mig..

har nästan lite panik, är stressad och bara allmänt irriterad. alltid lika jävla jobbigt att lämna älskade Stockholm och min familj, förstår inte! nu har det blivit värre, jag vill inte tillbaka, vill stanna och känna mig trygg! ingen i hela världen förstår hur det känns för mig men både jag och andra vet att jag måste tillbaka, mitt liv är i Jönköping just nu och jag kan inte ge upp men även fast jag skulle välja att flytta ger jag inte upp, då gör jag något som får mig att må bättre och det är det viktigaste som finns, att jag mår bra och kan leva! men jag kommer ge det mer tid, men jag hoppas att JAG väljer när jag måste flytta och inte min kropp som lägger av och jag blir tvungen, det klarar jag inte och vill inte. jag är så glad bara att jag har ett bra jobb, nu ska bästis vara hos mig i 2 veckor och sen har jag mitt hjärta emelie som alltid finns där, utan henne hade jag inte klarat av någonting! sen har jag mycket annat att se fram emot också, utan allt det skulle ingenting gå! jag måste nu också göra mig av med älsklingens och mina katter, dom har funnits i mitt liv i 4 år och även om det bara är katter så är det två liv och jag vill att dom får ett boende där dom får kärlek, jag klarar inte av att ta hand om dom och jag vill att dom ska må bra och få kärlek men det kan jag inte ge dom just nu, så tyvärr måste jag lämna bort dom även fast det är fruktansvärt, mitt liv är sjukt, helt jävla sjukt. ÄLSKLING, kom tillbaka till mig!


jag har iaf haft en väldigt bra helg i Stockholm, träffat mina hjärtan, varit på kryssning och bara haft mys! nu sitter jag på bussen tillbaka till verkligheten och det gör så jävla ont.