ångest
har nästan lite panik, är stressad och bara allmänt irriterad. alltid lika jävla jobbigt att lämna älskade Stockholm och min familj, förstår inte! nu har det blivit värre, jag vill inte tillbaka, vill stanna och känna mig trygg! ingen i hela världen förstår hur det känns för mig men både jag och andra vet att jag måste tillbaka, mitt liv är i Jönköping just nu och jag kan inte ge upp men även fast jag skulle välja att flytta ger jag inte upp, då gör jag något som får mig att må bättre och det är det viktigaste som finns, att jag mår bra och kan leva! men jag kommer ge det mer tid, men jag hoppas att JAG väljer när jag måste flytta och inte min kropp som lägger av och jag blir tvungen, det klarar jag inte och vill inte. jag är så glad bara att jag har ett bra jobb, nu ska bästis vara hos mig i 2 veckor och sen har jag mitt hjärta emelie som alltid finns där, utan henne hade jag inte klarat av någonting! sen har jag mycket annat att se fram emot också, utan allt det skulle ingenting gå! jag måste nu också göra mig av med älsklingens och mina katter, dom har funnits i mitt liv i 4 år och även om det bara är katter så är det två liv och jag vill att dom får ett boende där dom får kärlek, jag klarar inte av att ta hand om dom och jag vill att dom ska må bra och få kärlek men det kan jag inte ge dom just nu, så tyvärr måste jag lämna bort dom även fast det är fruktansvärt, mitt liv är sjukt, helt jävla sjukt. ÄLSKLING, kom tillbaka till mig!
jag har iaf haft en väldigt bra helg i Stockholm, träffat mina hjärtan, varit på kryssning och bara haft mys! nu sitter jag på bussen tillbaka till verkligheten och det gör så jävla ont.
